Jag var 34 år när det hände, Christina var knappt fyra år äldre. Vi hade varit gifta i åtta år och hade det väldigt bra tillsammans.

Christina arbetade inom vården. En lördag när hon jobbade extra och jag var ute med barnen drabbades Christina av en massiv stroke. Hennes hjärna slogs ut och hon vaknade aldrig mer. Det var obegripligt för mig; hon som var i så god form och skötte sin hälsa så exemplariskt.

Vår minsta var bara ett år och fem månader. Veckan efter Christinas död blev han sjuk och fick jättehög feber.

”Medan min mamma, syster och svägerska ryckte in och tog hand om de större barnen, som då var fem och tre år gamla, låg jag med minstingen på sjukhus och planerade min frus begravning.”

Lillpojken blev frisk efter en vecka, och jag återvände hem med honom till allt det praktiska som väntade mig – blöjbyten, matlagning och tvätt.

Så här långt efteråt tror jag det var bra, att jag mitt i sorgen och saknaden tvingades ta itu med allt detta. Jag hade inget val. Jag måste agera väldigt rationellt och planera en massa saker. Jag måste klara av vardagslivet, för barnens skull. Det gick inte att bara lägga sig på rygg och sörja.

Det fanns också ett stödjande nätverk runt omkring mig. Min mamma var pensionär och kunde rycka in och hjälpa till i början. Det gjorde också min syster, som inte hade någon egen familj och min svägerska, Christinas tvillingsyster. Den församling jag tillhör, som Christina vuxit upp i och där hon var väldigt engagerad in i det sista, fanns där för oss.

”Men ytterst har jag ändå de här snart sju åren varit ensam om ansvaret för barnen, för att deras liv ska bli bra. Och det går.”

Jag jobbar 80 procent som lärare. Det ger mig lite mer tid för att hantera vår gemensamma tillvaro. Tid att sköta praktiska sysslor men också tid för mig själv.

Små barn sörjer inte som en vuxen, de lever mer i nuet, är ledsna ena stunden och leker glatt nästa ögonblick. Men när de blivit större jämför de sig med kompisarna i skolan och tycker det känns orättvist, att de inte har någon mamma. Äldsta flickan, som nu är 12, har svårt för att sova borta om jag inte är i närheten. En gång när hon skulle sova borta sa hon att hon var rädd att jag också skulle försvinna från dem. Och när jag ibland måste säga till den yngsta, att vi inte har råd att köpa saker han vill ha, så kan han fråga om vi skulle ha haft råd om mamma levt.

Barnen skulle nog gärna se att de fick en ny mamma. För egen del vill jag inte heller vara ensam utan en kvinna vid min sida för resten av mitt liv. Men i min situation är det inte så lätt att hitta någon. Dels är jag ju bunden hemma och kan inte vara ute så mycket och träffa människor. Dels ska det ju inte bara stämma för mig, utan också för barnen.

Vad har då varit svårast med att bli lämnad ensam med barnen på det här sättet? Sorgen efter den man älskat så innerligt, förstås. Den har varit tung. ”Men det som också varit – och är – väldigt jobbigt är de stora besluten. Att tvingas ta dem ensam,” utan att kunna resonera med sin livskamrat och dela ansvaret med henne.

Vi börjar bli trångbodda nu när barnen växer upp. Ska jag bygga ut, eller sälja och flytta? Den typen av beslut kan jag inte ta tillsammans med kompisar och goda vänner. Jag måste göra det själv, utan att diskutera de ekonomiska konsekvenserna och annat praktiskt med någon som delar mitt liv. Ansvaret är bara mitt.

Men ändå. När jag ser tillbaka på de här åren sedan Christina dog blir jag själv förvånad att det faktiskt gått. Det man måste klara, det klarar man. Från början kände jag mig upprorisk mot Gud, jag förstod inte hur han kunde tillåta att min fru dog så ung, hon som var en sådan god människa och alltid ställde upp för andra. Det fanns en period, när jag till och med tvivlade på Gud. Men så tänkte jag: Varför ska jag överge Gud bara för att livet är svårt?
Nej, min tro har jag kvar, men frågetecknen, alla dessa varför, de får jag nog leva med resten av mitt liv. Det måste gå, det också och jag tror inte att det leder till något gott att gräva ned sig i grubblerier och bitterhet.

Livet måste helt enkelt gå vidare.

Det kräver god förmåga att organisera och skapa goda rutiner och vem som helst förstår att det inte är lätt att alltid vara ”på tårna”.
Många ensamstående föräldrar kämpar med frågan om man verkligen duger. Man ställer skyhöga krav på sig själv, samtidigt som man sliter för att få ekonomin att gå ihop och ständigt känner att man borde vara mer tillgänglig för sitt barn. Trötthet och förtvivlan kryper innanför skinnet och det är lätt att bli mentalt och själsligt trött.

Det är inte bara de intensiva småbarnåren som är tuffa för en ensamförälder. I takt med att barnen växer dyker nya svårigheter upp. Visst är det slitigt med små barn som sover illa på nätterna, men inte heller en tonåring som tar ton är särkskilt lätt att hantera på egen hand.
Några råd på vägen:

1 Tänk på att även om du misslyckas och inte räcker till är det du som förälder som är den oslagbart bäste för ditt barn eftersom ingen kan älska ditt barn på det sätt som du gör. Försök därför att istället för att bara se dina sina brister, se allt det som du gör bra.

2 Tro aldrig att ett gott föräldraskap handlar att ge ditt barn mycket prylar eller pengar. Satsa istället på att prata mycket med ditt barn och tala om för det hur mycket du älskar honom eller henne. Berätta för barnet att din kärlek finns där utan att barnet behöver göra något för det. Då får ditt barn självkänsla, något som är betydligt mer värt än prylar och pengar.

3 Ställ krav och sätt gränser. Börja tidigt, så blir det enklare när barnen blir äldre. Tydliga gränser formar trygga och självständiga individer.
Kom igen du är bäst!

En anställning betyder så mycket mer än bara en fast inkomst. Idag klarar sig de flesta på ersättningen från sin a-kassa, även om det kan vara tufft. Man får verkligen vända på slantarna och tänka sig för en extra gång innan man köper något. Ett jobb innebär förutom en inkomst ofta en slags tillhörighet och en identitet. Jag ÄR mitt yrke. Är det inte så man säger när man presenterar sig för nya människor? Hej, jag heter Lotta och är journalist, eller hej, jag heter Peter och är systemutvecklare. Då måste det ju också innebära att utan jobb är man också utan identitet, eller? En upptäckt jag har gjort är att jag inte behöver ha ett jobb för att vara någon. Jag är Lotta, människa! En människa med resurser och gåvor som jag just nu har fri tid till att använda som jag vill. Jag behöver inte upprätthålla någon slags image inför människor. Att vara utan jobb är inte skamligt, och det innebär inte att man är en sämre människa!

Jag tror att liknelsen med det halvfulla eller halvtomma glaset är mycket talande för den som är arbetslös. Allt handlar om hur jag väljer att se på min situation. Antingen kan jag välja att fokusera på hur svårt det är att få ett jobb. Och när jag skickat ett oändligt antal jobbansökningar och inte ens får komma på en anställningsintervju, då känns det riktigt hopplöst. Jag kan känna mig värdelös när ingen arbetsgivare vill ha mig, då måste det ju vara något fel på mig. Jag är nog inte lika duktig som alla de som lyckats få ett jobb. Eller, så kan jag välja att se det halvfulla glaset. Jobbet som jag ska ha är ännu inte ledigt, men när det dyker upp så kommer jag att trivas mycket bättre där än jag skulle ha gjort på ”fel” arbetsplats. Mina resurser och talanger kan jag använda för att hjälpa andra som inte har så mycket ledig tid. Jag är värdefull även utan ett jobb, eftersom min identitet inte sitter i mitt yrke. Jag väljer att medvetet försöka fokusera på det halvfulla glaset, även om det finns dagar då det halvtomma dyker upp. Arbetslöshetens känslomässiga bergochdalbana.
Jag tror att Gud har en perferkt plan för varje människa. Och om jag vågar lita på hans omsorg för mig så blir allt mycket lättare. Ibland är det svårt att se Guds plan i den situation man befinner sig i. Men jag tror att Gud kan använda även min arbetslöshet. Med en blick i backspegeln kan jag konstatera att under de perioder i mitt liv då jag varit arbetslös har Gud alltid funnits där och pusslat, så att det ena givit det andra och att det har funnits ett syfte med varför jag varit utan jobb. Även om jag själv inte sett det just där och då. ”Rätt plats i rätt tid”, det är ett ganska talande uttryck tycker jag.

Idag ska jag bege mig ut i solen och spana in vårens första blommor! Tänk att ha tid till att hinna med att få uppleva våren på riktigt!

– Låt ingen se ner på dig! Tillåt ingen, inte ens dig själv, att se ner på dig för att det just för tillfället är så att du saknar ett betalt jobb. Om man upprätthåller en grundläggande värdering att inte tillåta föraktet att komma smygande så är det början på en vändning. Koppla aldrig ihop arbetslös med något negativt ”lös”-ord. Det är fullt möjligt att vara hoppfull, meningsfull och värdefull på väg mot ett nytt jobb. En vinnare skiljer ut sig från förloraren i sättet att hantera motgångar. Förloraren förlorar matchen redan innan avspark därför att man redan tillåtit nederlaget ta greppet om det inre . Men om man vägrar att ge upp och aldrig tillåter rädslan eller föraktet att dirigera det man gör i livet skapas plattformen för en vinnare. Ett ytterligare bibelord är värt att citera till dig som är på väg mot ett nytt liv med ett annat jobb och nya spännande möjligheter.

– Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp.