Så var det för mig

Jag var helt apatisk




Skriv ut Tipsa en vän

En märklig sjukdom bröt långsamt ned henne både fysiskt och psykiskt. Trots att livet knappt hade börjat ville hon inte leva längre. Läs berättelsen av en ung tjej som var nära att ge upp.

Jag är 25 år gammal och jag lever ett ganska bra liv. Åtminstone om man jämför med hur allting var för några år sedan. Då hade jag gett upp. Helt och hållet.

Egentligen var det min mage som tidigt krånglade till min tillvaro. Det började när jag var i tonåren. Jag fick återkommande kramper och kräkningar så fort jag åt lite för mycket eller något som var svårsmält. Människor trodde att jag hade ätstörningar och tyckte att jag betedde mig konstigt. Jag skickades mellan olika läkare och undersökningar, men man hittade inget fel på mig och problemen fortsatte.Eftersom jag hade svårt att behålla maten fick jag inte i mig tillräckligt med näring. Sjukdomen började tära på mig psykiskt. Jag sov dåligt och kände mig ofta deprimerad.

Ibland överfölls jag av sådana hopplöshetskänslor att jag bara satte mig ned på en stol och grät.

Strax efter att jag fyllt 20 år fick jag min diagnos. Jag lider av en ovanlig sjukdom som gör att tarmarna inte fungerar som de ska och symtomen blir något som liknar falsk tarmvred. Det finns inget botemedel. Det var bara att konstatera, jag skulle få leva med min sjukdom.Trots det tunga beskedet och min redan långt gångna depression försökte jag orka med livet. Jag hade ju nyss slutat skolan och fått jobb som tandsköterska.

Jag kämpade ända tills en morgon då jag vaknade upp och kände att det inte gick längre. Jag var totalt utmattad. Både fysiskt och psykiskt. Den dagen ringde jag till mitt arbete och sjukskrev mig. Det var sex år sedan. Jag har fortfarande inte kommit tillbaka till jobbet.

Den första tiden efter sjukskrivningen var jag som sämst. Mina föräldrar hämtade mig hem till sig och försökte få mig att fungera. Mamma tjatade på mig för att jag skulle komma igång på dagarna. Men ofta blev jag bara sittande i pyjamas på kökssoffan. Hon kunde inte ens få mig att gå ut och hämta tidningen, så deprimerad och apatisk var jag.

Jag levde som i en bubbla och kände mig totalt uppgiven.

Mina föräldrar ville helst inte lämna mig ensam. De visste att jag blivit självdestruktiv och att jag faktiskt kunde skada mig själv. Jag slutade gå ut och träffa folk, för varje gång jag försökte kände jag mig pressad att vara den glada person som alla förväntade sig att jag skulle vara. Den som jag hade varit förut.

Men mitt i min allra svåraste tid fanns mina närmaste vänner. De förstod läget och brydde sig om mig. Eftersom de aldrig fick med mig ut började de komma hem till mig. Utan att ställa några krav lät de mig vara precis som jag var. Jag fick också god hjälp av psykologer som hjälpte mig att hantera mina egna känslor bättre. Med deras hjälp kunde jag påbörja klättringen uppåt och jag tog mig ur den allra djupaste depressionen.

Idag mår jag betydligt bättre. Jag har flyttat till en egen lägenhet i en ny stad. Hemstaden var full av minnen av allt det jobbiga och för mig blev det en nödvändighet att bryta upp. Min sjukdom gör fortfarande livet svårt för mig och jag känner mig inte särskilt stark psykiskt heller. Visst blir jag ibland deprimerad men numera sjunker jag inte längre lika långt ner. Den hjälp jag har fått har gett mig redskapen som krävs för att orka kämpa för ett gott liv. Jag har förstått hur viktigt det är att alltid ha en plan för min dag. Det kan vara en inbokad träff med min familj eller mina vänner, en övning med barnkören som jag leder eller något annat som fyller mitt liv med mening. Om jag vaknar på morgonen utan att ha något som lockar mig att stiga upp finns det en risk att jag blir kvar i sängen.

Jag har också slutat låtsas att allting är bra när jag faktiskt mår dåligt.Att berätta för någon, att tömma min papperskorg har blivit en överlevnadsstrategi.Livet är fortfarande en kamp, men jag har inte gett upp.

Tjej 25 år, Örnsköldsvik

Tänkvärt

Livet är alltid laddningsbart




Skriv ut Tipsa en vän

Livet går upp och ned, men ibland går det så mycket nedför att man aldrig tror att det ska vända. Dan Salomonsson har mött många människor i kris och han betonar vikten av att inte fatta några förhastade beslut även om alling känns nattsvart.

Högkonjunktur och lågkonjunktur. Ingen blir förvånad över att marknaden svänger. Det går upp ibland och ner ibland. Precis så är det med våra egna liv, men det kan vara betydligt svårare att acceptera. Varje människa har olika passager som man måste igenom. Ibland får man allt serverat, vid andra tillfällen känns det som om inget fungerar.

När tillvaron är laddad av spänning och vibrerande av kraft är det svårt att föreställa sig att batterierna totalt kan tömmas på all energi.

När det är som värst är det viktigt att ta kontakt med medmänniskor som man har förtroende för.

Genom att samtala eller bara vara som man är tillsammans med någon gör att trycket lättar. Det kan ta tid att komma tillbaka. Det räcker inte med ett samtal. Oftast får man följa varandra en längre tid till dess att livet vänder. Det allvarliga eller anmärkningsvärda är inte att känslorna och livets förutsättningar skiftar. Det farliga är om man tar hastiga och oåterkalleliga beslut i svåra skeden. Att fatta drastiska beslut när man är som mest nere är som att rusa iväg och sälja huset för att stormen gjort ledningarna strömlösa. Det gör man inte. Istället väntar man och tänder stearinljusen tills strömmen kommer tillbaka. En mobiltelefon med ett urladdat batteri är inte redo för soptunnan.

Ta inga förhastade beslut när du är trött, besviken, irriterad eller deprimerad!

Kanske känns din tillvaro som en grå säck, men det behöver faktiskt inte vara fel på dig eller din omgivning. Det kan helt enkelt vara så att du tömt dig på energi. Släng inte ut din tro på framtiden, Gud och dig själv. Även om livsglädjen har slocknat blinkar dina batterier för laddning. Det är aldrig kört. Framtidstro är inte bara att gå på full mottagning och vara aktiv och lysande. Tro är också tålamod att bara ”ligga på laddning”. Självklart behöver du och jag andlig kraft, och lika ofta är det en rejäl natts sömn eller en vecka i hängmattan som är lösningen. Vi behöver laddning för både ande själ och kropp.

Allting har sin tid. Ge dig tid att ladda, invänta ny kraft och låt Skaparen återskapa i dig. Idéerna och framtidshoppet kommer tillbaka bara kroppen, själen och anden får en chans. Förbli i positiv bön och förväntan tills krafterna återvänder. Du kan vara kraftlös men du är aldrig hopplös! Livet är inte alltid underbart men det är alltid laddningsbart!

Dan Salomonsson, pastor i Uppsala Pingstkyrka

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

Boktips

  • ”Mod att leva” Hans Olav Tungesvik, Libris 
    ’En bok om slitenhet och utbrändhet – och om att få nytt mod att leva
  • ”Läkebok för trasiga själar” Björn Ogéus, Libris
    ’Om sambanden mellan händelser i det förflutna och nuet’
  • ”Och hjärtat vänder sig om” Åsa Molin, Libris.
    ’Boken visar på hoppet i den kristna tron – ett hopp som gör att vi vågar se världen med nya ögon’
  • ”Den andra chansen” Gordon MacDonald, Libris.
    ’Finns det en andra chans? Kan man ändra kurs när man står mitt i livet?

    Hur fördjupas tron och hur kommer man vidare när apati, desillusion eller mättnad har drabbat oss?’

    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?