Rädd för döden?

Läkarna visste inte hur de skulle stoppa sjukdomen och de började misströsta. Men mannen som här berättar sin historia var en ovanlig patient. Han visade ingen rädsla för döden. 

Jag väntade mig att döden skulle kännas dramatisk eller åtminstone ödesmättad. Men här låg jag på Södersjukhuset och förvånades över att livet var så futtigt att det bara kunde ta slut, så där bara.

Nej, ingen väntade sig att jag skulle dö i natt. Men den svaga liklukten från min vänstra fot vittnade om att döden långsamt tog bit för bit av mig.Tabletterna blev fler för varje dag. Slangar och sladdar fästes över hela kroppen.

Radiosändaren som var kopplad till mitt hjärta väntade på att få skicka sin larmsignal genom korridorerna.

De berömda kötiderna i den svenska sjukvården existerade inte. Jag rullades mellan operationssalar, intensivvård och röntgenanläggningar utan dröjsmål. Det finns fördelar med att vara ett intressant fall.

I sängen mitt emot min låg en gammal man som jämrade sig dag och natt. Det är märkligt tänkte jag; De flesta tror nog att han är en djupt religiös människa eftersom han ropar på Jesus och Gud hela tiden. Men  jag hörde att det var en man utan relation till Jesus. För det var bara ångest och rädsla mellan honom och Gud. Snart skulle han möta sin skapare och han var livrädd.

En kväll när sköterskan kom in för att bädda om den gamle passade han på att fråga:
- Tror syster att jag kommer till himlen?
Sköterskan som var van vid både lidande och död svarade sakligt:
- Jag vet inte. Jag är från Sri Lanka, jag är buddhist.
Och fast det var djupt tragiskt kunde jag inte låta bli att se det ironiska i situationen. Sånt här händer bara på film, tänkte jag.

Veckorna gick och när alla specialister var överens om vad som höll på att ta mitt liv fick jag besökav en kurator. En trevlig och hjälpsam kvinna som satte sig på sängkanten och undrade om jag förstått hur svårt sjuk jag var. Jag visade ju ingen krisreaktion. Hon återkom flera gånger och undrade över varför jag var så lugn och samlad. Även hon verkade tycka att jag var ett intressant fall. Som kristen funderade jag förstås över om jag borde berätta för henne om Jesus. Men hon verkade inte behöva höra det. Och jag behövde inte höra fler psykologiserande förklaringar om varför en tro kan hjälpa i svåra situationer.

För hur det än var så låg jag och vilade, inte bara mot Landstingets kuddar, utan också mot min inbyggda tillit till Jesus.

Jag säger inbyggda, för allt sedan min barndom har jag haft kontakt med “den Osynlige”. Jag har aldrig tyckt att jag haft en stor eller stark tro som kan förflytta berg eller så. Men till min förvåning upptäckte jag en annan sida av tron. - Tilliten och förtroendet för Gud.

En läkare som förmodligen gått på empati-kurs frågade:
-Är det inte orättvist att du drabbats av allt det här?
- Varför då, undrade jag.
Varför skulle det inte kunna drabba mig? Det kan ju drabba vem som helst. I livets villkor ingår att man kan bli sjuk. Det är inget konstigt med det.

Men i livets villkor ingår också att människor får ha kontakt med Gud. Att han till och med längtar efter det. Jag tror att det är den största tillgången man kan ha när livet håller på att ta slut.Det fick jag bekräftat i vintras när jag vakade jag vid min fars dödsbädd. På frågan om hur det kändes inför döden svarade han lite banalt:
- Det är inte roligt.
Men han var trygg i sin tro när han stilla somnade in.

Jag överlevde alltså – med Guds hjälp och många läkares förenade ansträngningar. Och jag hoppas få leva ett bra tag till, även om jag passerat mitt ”bäst före-datum”. Hela livet är egentligen ett intressant fall.

I de urgamla texterna från Bibeln finns hopp för livet efter detta. Guds plan för våra liv sträcker sig ända in i evigheten.

Han drömde om rymden, president John F Kennedy

I ett tal till kongressen 25 maj 1961 målade han ut sin vision, att före årtiondets utgång landsätta en människa på månen och återföra henne välbehållen till jorden.

Åtta år senare blev visionen verklig. Men Kennedy själv fick aldrig vara med om de magiska minuterna, den 20 juli 1969, då Apollo 11 landar på Mare Tranquillitatis. När Neil Armstrong klättrade ner på stegen som första människa på månen med orden ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind” (detta är ett litet steg för en människa men ett jättesprång för mänskligheten), stod världen stilla.

Det är något speciellt med rymden. Som om vår innersta aning av det eviga stimuleras av dramatiken att placera en människa på månen. Tanken på rymden och det eviga öppnar andra dimensioner i vårt inre. En människas liv kan inte begränsas till här och nu. När tanken snuddar vid det oändliga och eviga förstår vi att det finns ett liv bortom pensionsförsäkringen.

Evigheten påverkar våra liv, och våra liv påverkar evigheten.

När vi ställs inför döden och det eviga blir orden futtiga. Vackra dikter och välformulerade tankar kan aldrig blåsa bort oron och frågorna om det som finns på andra sidan döden. Ändå har de uråldriga texterna från bibeln givit många människor tröst och hopp. Vi läser om hur Jesus bemöter vår rädsla för evigheten med orden:” ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Samtidigt talar han om vägen till himlen, ” ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

Döden är det okända för alla, ingen har alla svaren. Inför det okända har vi respekt. Alla människor bär aningen om det eviga inom sig. Låt inte rädslan för döden göra själva livet mörkt och oroligt.

Människan har en unik ställning i skapelsen. Du är inte ett av djuren eller summan av slumpvisa godtyckliga händelser. Du är skapad av Gud som har en plan för varje individ. Guds plan startar inte i och med födseln och slutar inte med döden. Han hade en tanke för dig redan innan du blev till. Guds positiva plan för ditt liv sträcker sig in i evighen.

Framtidstro kan inte tänkas utan ett perspektiv som sträcker sig bortom evighetens gräns.

Texterna i Bibeln talar om att vi är skapade för evigheten. När vi fascineras av det oändliga och eviga är det en del av vår innersta längtan hem till det vi är tänkta för. Vi är inte dömda till ett kretslopp av meningslös återfödelse eller total utsläckning. Vårt liv är ett frö som sätts i jorden här och slår ut i full blom där. Varje människa är skapad för Himlen där allt som plågar oss eller förstör är borta. Himlen är återseendet av dem vi älskar och allt det vi älskar.