Så var det för mig

Varför just jag?




Skriv ut Tipsa en vän

Två svåra sjukdomsbesked och ett dödsfall i den närmaste familjen på bara ett år. Här berättar en ung kvinna som ofta brottats med frågan ” varför?

Jag har alltid föreställt mig själv som trebarnsmamma. Så för något år sedan stod jag där med en fyraåring i handen, en mammig ettåring på armen och ett positivt graviditetstest framför mig. Visst var jag och min man redan rätt så utslitna, men vi blev ändå överlyckliga. Ett barn till var på väg! Vi hann vara glada i en vecka innan vår familj fick ett besked av ett helt annat slag. Det gällde min svärmor, barnens superaktiva och hjälpsamma farmor. Hon hade fått cancer. En ovanlig sort som bara drabbar några hundra svenskar per år. Cancer, för mig var det sådant man läser om i tidningen men jag hade aldrig föreställt mig att det skulle hända oss, vår familj. Nu började en tuff period för min svärmor. Sjukdomen och behandlingarna tog henne hårt och min man försökte stötta sin mamma så mycket han kunde. Själv stannade jag mest hemma med våra två barn och min växande mage. Jag var trött, men livet rullade på.

Sent en onsdagskväll ringde telefonen. Det var min syster som ringde för att berätta att vår pappa var död. Det hade hänt i sömnen, knall och fall. Min levnadsglade pappa, han som var så full av roliga idéer och kärlek till oss barn.

Tiden stannade. Jag höll ihop någorlunda fram till begravningen, sen tog min energi slut helt och hållet.

Jag lämnade mina barn till förskolan om dagarna, sedan ägnade jag dagarna åt att försöka bearbeta min sorg efter pappa.

Då ringde telefonen igen. Den där eländes telefonen. Jag svarade och försökte begripa att det min syster sa den här gången var sant. Min mamma hade drabbats av cancer. Det var samma ovanliga sort som min svärmor insjuknat i några månader tidigare. Jag kände mig totalt tom. Snart skulle jag föda barn.

Några veckor senare, kom han så, vår tredje grabb. Han hade navelsträngen runt halsen, rödsprängda ögon, han var blå i ansiktet och alldeles livlös. Personalen tog barnet och sprang och under tio långa minuter visste jag inte ens om han levde. Men det gjorde han. Några dagar senare kunde vi åka hem med en fullt frisk liten pojke.

Den första tiden som trebarnsföräldrar var tuff.Redan trötta av alla tunga besked som drabbat familjen hade vi inte så mycket kraft att tackla småbarnslivets prövningar. När vår yngste son var bara några månader gammal blev han svårt sjuk. Han fick Öroninflammation, lunginflammation och blev nära på uttorkad. Parallellt med att minstingen var sjuk kom 2,5- åringen in i en svår trotsperiod. Under flera månader hade han flera, stora raseriutbrott per dag. Jag försökte vara en bra mamma men egentligen var jag ett sömnlöst vrak.

Jag är kristen men under den här svåra tiden har jag inte orkat be. Jag har inte ens orkat sjunga, trots att det är min stora passion. Andra har fått be i mitt ställe. Och jag har känt mig buren av många, inte bara av kristna människor.

Livet går upp och ned. Just nu fungerar det mesta rätt så bra för vår familj. Men jag tror att jag har förstått vad uttrycket ” märkt av livet” innebär. Lite så känner jag mig nog. Ofta har jag frågat mig ” varför just jag?”

Men jag tror faktiskt inte att det finns någon mening med allt det jobbiga som drabbade oss. Däremot tror jag att det kan bli en mening.

Om man väljer att försöka lära sig något av allt som sker. Det har jag gjort. Numera kan jag möta människor i sorg på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan förstå föräldrar som inte orkar hålla sina gränser utan väljer sina konflikter. Jag kan se de små glädjeämnena. Något som har varit viktigt för mig är att inte bli bitter. Däremot har jag ifrågasatt hur Gud kan tillåta att så mycket elände drabbar oss människor. Våra mammor är ju inte värda att lida och mina barn hade behövt sin kärleksfulla morfar. Ändå finner jag faktiskt en tröst i tanken att Gud är större än vad jag kan tänka eller förstå. Kanske är det också tur att man inte vet alla omständigheter i förväg. För om vi hade vetat, så hade vi nog aldrig vågat skaffa vårt tredje barn. Och då hade jag inte fått se Guds härlighet i hans ögon.

Kvinna 32 år, Järfälla

Tänkvärt

…men Gud är god




Skriv ut Tipsa en vän

Vissa människor verkar gå torrskodda genom livet, medan allt skräp fastnar på andra. Kanske måste vi helt glömma illusionen om att livet är rättvist.

”Livet är inte rättvist men Gud är god”. Jag tror det är titeln på en bok som kom för några år sedan. I vilket fall har den där meningen hjälpt mig fler än en gång.

Då och då möter jag människor som verkligen fått erfara att livet är orättvist. Olyckor och missöden har staplats på varandra och allt blir bara fel. Man har kämpat och försökt, men det man byggt har hela tiden rasat ihop. Vi kan nog alla känna igen oss lite i situationen, men för vissa människor har de ständiga nederlagen börjat prägla deras liv.

Det är när det är som mörkast som frågorna på allvar hörs. Räcker det inte nu? Varför just jag? Vad har jag gjort för ont?

Och det är då den där titeln behövs. För vi får så lätt för oss att livet i den här värden skulle vara rättvist. Ungefär som när jag och mina syskon var små och fick sockerdricka upphällt i glas. Alla fick på millimetern lika mycket. Precis så borde väl livet vara, Visst borde det?Men så är det inte, livet är orättvist och ibland kan själva vetskapen om att det förhåller sig så vara till hjälp. Det ligger faktiskt en viss tröst i att tänka sig att orsaken till olyckor och missöden inte behöver vara min egen, utan ofta handlar om ren och skär orättvisa.

Mitt i allt detta möter titeln mig. ”Livet är inte rättvist men Gud är god”. Det där med att Gud är god kan upplevas som provocerande när allting känns mörkt och jag inte ser någon ljusning. Ibland är det lättare att förstå Guds godhet om jag får ett större perspektiv. Ett perspektiv där all tid ryms, den tid som varit, är och kommer, evigheten inräknad.

Men trots omständigheterna kan du och jag få se hans godhet och omsorg redan nu. Det kräver att jag tittar noggrant och lyssnar. Kanske kan jag då upptäcka Honom som är godheten själv. För det står i bibeln att ”Han är inte långt borta från någon av oss”. Alltså, det finns hjälp och kraft att få mitt i en orättvis värld. Och hjälpen är nära. När jag förstår det kan även psalmens innehåll bli mitt: Psalm 23: 1-4.

En psalm av David:

Herren är min herde,ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar,han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar,sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,ty du är med mig,din käpp och din stav gör mig trygg.

Mats Särnholm, pastor i Pingstkyrkan i Karlstad

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

Boktips

  • ”Väder vind och livets allvar” Tomas Sjödin och biskop emeritus Martin Lönnebo, Cordia
    ’Ett halvårslångt samtal i brevform där författarna möts i erfarenheten av att leva med barn med funktionshinder.’
  • ”Ett brustet halleluja” Tomas Sjödin Cordia ( Obs! Ej utkommen, troligen våren 2008.)
    ’Om sökandet efter en andlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång utan om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sig in genom dem’
  • ”Reservkraft” Tomas Sjödin, Cordia.
    ’Om livet i famlijen som präglas av vården av svårt sjuka barn och trots detta finna tillvaron meningsfull och hitta glädjen och reservkraften.’

    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?