Så var det för mig

Än så länge är det bara jag




Skriv ut Tipsa en vän

Det som många tar för givet är för andra en längtan. Läs berättelsen av en man som har mycket, men som skulle vilja dela det med någon.

 

 

Jag har ett bra liv och en trevlig lägenhet. Mitt jobb är roligt och mina vänner är omtänksamma. Och ändå. Ibland känns det så tomt. Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag skulle ju vara gift innan 30 och vid det här laget borde jag ha hunnit skaffa barn. Men här är jag nu, fortfarande singel.

 

Ensam är stark sägs det, men jag tror inte på det längre.

 Jag vill finna någon att dela mitt liv med. Visst mår jag bra tillsammans med mina vänner, men känslan smyger sig ändå på. Jag jämför mig och känner mig lite udda och utanför. Man ser på de andra och inser vad man missat. Tänk att vara en intim del av någons liv, att få en lätt beröring, en liten blick från någon som vet allt om mig och ändå älskar, där mitt bland alla människor.

Att ensam gå in i ett sammanhang med okända människor och försöka skapa kontakt, är något helt annat än att komma in som ett par. Paren har en särskild trygghet i sin tvåsamhet, man är redan accepterad av någon viktig person och behöver inte anstränga sig. Att leva i par innebär också att det finns någon annan som vet allt om en och bryr sig. Någon man kan prata med mitt i natten om sin oro eller ångest. Det har inte jag. Hur mycket vännerna än säger att man får ringa när som helst, så ringer man inte när som helst, åtminstone inte jag. Jag är ju trots allt vuxen och har ett visst mått av integritet.

Men visst, det finns fördelar med att vara ensam. Jag bestämmer själv över min dag och slipper ta hänsyn till andra.

Jag kan åka vart jag vill, när jag vill, äta sent på kvällen, lägga ned alltför mycket tid på min hobby, jobba över när jag vill och träffa vem vill. Det kan vara en härlig känsla att vara sin egen. Ibland märker jag att mina icke singelvänner avundas min frihet. Fast för mig känns det numera lite ”been there, done that” över det hela.

Det händer att jag vaknar på natten och ligger och funderar över livet. Jag tänker på mina föräldrar och min lyckliga barndom. När jag inser att jag själv är i samma ålder som mina föräldrar var när jag var liten kan jag få panik. Mitt liv borde vara annorlunda! Och så kommer oron inför framtiden.Tänk om jag blir gammal och sjuk och ensam och inte har någon som står mig riktigt nära. Tur att TV´n finns och kan skingra de tyngsta tankarna under småtimmarna.

Jag och mina singelvänner förundras ofta över hur svårt det är att träffa någon i en tillvaro, som snurrar så fort. Några har kallat mig kräsen, och visst, med åren kommer både önskemål och ”krav” på en partner. Men jag vill inte ha en ”slit o släng-relation” där man bara stannar kvar i förhållandet så länge det känns hyfsat bra. Jag önskar mig något som är starkt och byggt på en solid grund. Det finns ingen som är perfekt, allra minst jag, men ändå? Så omöjligt skall det väl inte behöva vara?

Mitt i alla mina tankar finns Gud. Min tro ger mig en stark förvissning om att jag faktiskt aldrig är riktigt ensam. Gud har funnits nära även i de svåra stunderna av mitt liv. Jag har inte alltid lyssnat på honom, men han har alltid brytt sig om mig. Jag tror att Gud hör min bön. Min bön om ett liv där man delar allt, både det svåra och det roliga, det eviga och det vardagliga. Min bön om någon som älskar och som jag kan älska tillbaka.

Jag önskar att det en dag ska vara ”vi mot världen”. Än så länge är det bara jag….

Man 45 år, Mellansverige

Tänkvärt

Sätt dig inte vid det tomma bordet!




Skriv ut Tipsa en vän

Alla behöver vi relationer men många har svårt att få riktiga vänner. Stig Öberg, pastor och självårdare ger här några konkreta tips till dig som fastnat i ensamhet.

Ensamheten

Egentligen borde det finnas flera ord för den. För tänk att samma fenomen kan upplevas så olika beroende på om den är vald eller icke vald. I stunder då vi känner att vi behöver vara för oss själva blir ensamheten en oas, ett tillfälle att andas ut och tänka fritt. Men så finns den icke valda ensamheten. Den som kan upplevas som ett fängelse, en ovälkommen tystnad man gärna skulle byta ut mot vilket annat sällskap som helst.

 

Säkert har du också upplevt den någon gång. Den icke valda ensamhten. Den kan infinna sig när du är för dig själv eller när du är mitt i en stor folkmassa.

Även en person som i vanliga fall har massor av vänner kan hamna i en ny social situation och bli ensam.

Det nya samhanget kanske saknar förmåga eller vilja att ta in någon okänd i gemenskapen. Kanske man rentav avvisar en ny persons försök att komma med.

Risken för att bli ensam finns genom hela livet. På förskolan, i gymnasieklassen, på arbetsplatsen eller på ålderdomshemmet. Även platser som man tror ska vara en plats för gemenskap kan vara svåra att tränga sig in i. Det finns kyrkor och idrottsklubbar som knappt öppnar dörren på glänt för nya. Den ofrivilliga ensamheten är en börda. Vi behöver relationer att spegla oss i, att bekräftas och korrigeras av. Vi behöver människor att älska och älskas av. I ofrivillig ensamhet riskerar vi, kanske efter fruktlösa trevanden till gemenskap, att resignera och börja betrakta oss själva som hopplösa fall.

 

Enligt kristen tro är det en grundläggande sanning att Gud är nära varje människa.

Även för den som väljer att tro det, kan det ibland vara svårt att känna så. Det finns en skröna om en präst som en gång jäktade förbi en ensam församlingsmedlem med orden: ”Må Gud vara med dig, själv har jag inte tid.” Säkerligen visste den prästen att hans hälsning bara var tomma ord. För Gudsnärvaron känner vi bäst när den gestaltas av kärleksfulla medmänniskor.

 

Vad gör vi då när vi ständigt känner oss ensamma just därför att vi är ensamma? Det är lätt för den som lever i goda relationer att komma med hurtfriska uppmaningar och råd till någon som känner sig ensam. Men här kommer i alla fall några tankar – mest åt det praktiska hållet:

 

 

- Låt bli att välja ensamhet, rent fysiskt. När du väl tagit dig in i ett socialt sammanhang, sätt dig inte vid det tomma bordet. Ta dig själv i kragen och fråga: ”Kan jag sitta här?” Visst, du kan bli avvisad verbalt eller genom attityder men då har du försökt. Det är en bra träning till att försöka igen.

 

 

- Tala om för någon, till exempel en präst eller pastor hur ensam du är och känner dig. Det du hör dig själv säga kan hjälpa dig att förstå och hantera din ensamhet och dina känslor bättre.

 

 

- Fundera över vilka människor i din omgivning som också verkar ensamma. Ta kontakt med någon. Inte för att fly från din egen ensamhetskänsla, men för att du vet hur det känns och vill hjälpa.

 

 

- Dra dig inte undan de sammanhang du är med i. Om du orkar, öka i stället din närvaro. Då ökar även dina möjligheter att bli sedd och hörd.

 

 

- Om du redan försökt allt och har gett upp – sök kognitiv terapi genom din husläkare och/eller själavårdssamtal hos en pastor eller präst.

 

 

Stig Öberg, pastor och själavårdare

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

Boktips

 

  • ”När livet känns ensamt”, ’Livsgnistor-serien, KM-förlaget
    En liten bok fylld av värme och humor som tar upp ett svårt ämne. Illustrerad.’
  • ”Tid att vara ensam” Patricia Tudor Sandahl, W&W pocket
    ’Denna bok vill inspirera till att trotsa rädslan och prova på vad stunder av ensamhet kan ge’

    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?