Den moderne biktfadern


Lars-Åke W Persson hjälper människor att ta emot Guds förlåtelse

Så var det för mig

En läkare får inte göra fel




Skriv ut Tipsa en vän

Att arbeta som läkare kan vara tufft. Ett litet misstag kan orsaka stor skada på dem som man har i uppgift att hjälpa. Här berättar en kvinnlig läkare om hur hon lärt sig hantera känslorna av skuld.

I mitt arbete får man inte göra fel. Så är det bara. Jag är läkare, ett spännande yrke som jag är tacksam och glad över. Men jag har märkt hur lite vi pratar med varandra, kollegor emellan, om det som trots allt ibland händer. När misstaget är ett faktum.

För rätt många år sedan, då jag fortfarande var under min utbildning till specialist, arbetade jag på en avdelning där man bland annat behandlade cancersjuka patienter. Relativt tidigt under min placering på avdelningen bad en av klinikens överläkare mig att ordinera cellgiftsbehandling till en patient. Det är många avväganden som ska göras när detta sker. Dosen ska justeras efter ett antal parametrar som patientens vikt, ålder och njurfunktion. Jag räknade noga enligt alla tabeller och formler.

Och ändå, när jag kom till jobbet morgonen därpå märkte jag att det tisslades och tasslades bland personalen. Så småningom fick jag av en kollega veta att mina beräkningar hade varit felaktiga. Patienten hade fått för mycket av ett väldigt potent och i för stor dos potentiellt skadligt läkemedel. Det kändes fruktansvärt.

Min uppgift skulle ju vara att bota och lindra. Nu hade det misstag jag gjort istället blivit ett hot mot patienten.

Visst, det var tufft att gå in till patienten och berätta att jag gjort fel. Men patienten var förstående och förlåtande. Dessutom skulle händelsen anmälas enligt Lex Maria till Socialstyrelsen. Det värsta var faktiskt självkritiken. Och känslorna av skuld. Under den första tiden efter händelsen låg jag sömnlös nästan varenda natt. Där i mörkret ältade jag hur det kunnat bli så fel, vad jag hade gjort och vad jag inte hade gjort. Oron för hur det skulle gå för patienten var under vissa stunder outhärdlig. Jag grät ofta. Ibland försökte jag slå ifrån mig och skylla mitt misstag på omständigheter. Men till syvene och sist föll skulden på mig.

Någon vecka efter den överdoserade behandlingen fick patienten en infektion. Det var omöjligt att veta om den orsakades av mitt misstag eller skulle ha kommit ändå. Infektionen gick över med behandling och patienten fick inga bestående skador. Men ändå, händelsen satte djupa spår i mig. Att jag trots min noggrannhet faktiskt hade gjort fel skapade rädsla. Innan det där hände var jag en modigare läkare. Inte övermodig, men inte heller överdrivet försiktig. Jag brukade sällan oroa mig för mina patienter när jag gick hem från jobbet. Nu händer det ofta att jag på min fritid grubblar över om jag verkligen behandlat dem exakt rätt. Det är givetvis bra att vara en noggrann läkare, men jag får arbeta med att inte låta min rädsla för att göra fel hindra mig i mitt yrke.

Numera är jag sedan många år färdig specialist. Varje dag gör jag ingrepp i människors hjärtan. Vid vissa operationer inträffar komplikationer och ibland slutar det illa. Vid ett sådant tillfälle när jag kände mig oerhört ledsen sa en av mina kollegor:

-Du, vi ska alla fylla vår del av kyrkogården.

Det kan låta förfärligt och krasst, men han har ju rätt. Jag måste använda mina gåvor och göra det jag faktiskt är duktig på, även om det medför risker. Annars kommer inte heller det goda, boten och lindringen komma patienterna till del. Sådan är min realitet, min vardag. Allt jag kan göra är mitt absolut bästa. Resten får jag lämna över till Gud. Och visst, det kommer att gå fel ibland. Det måste jag kunna bära.

Kvinna 37, Mellansverige

Tänkvärt

Ryggsäcken har inte vuxit fast!




Skriv ut Tipsa en vän

Gamla misstag, brustna relationer och alla de där sakerna man borde ha gjort. Många av oss bär runt på känslor av skuld. Mats Särnholm, pastor i Karlstad liknar de där känsolrna vid en ryggsäck. En ryggsäck som det är dags att ta av.

För några år sedan gjorde jag en fjällvandring med allt vad det innebär. Förberedelserna var avklarade och allt jag skulle ha med var nertryckt i en stor ryggsäck. Förväntningarna var höga inför en tids ledighet och avkoppling på hög höjd i fjällvärden. Med ivriga steg började vandringen som skulle föra mig upp i fjällvärden. Redan på leden genom den låga björk- skogen började jag känna att allt inte riktigt var som det skulle. Jag hade bara förflyttat mig ett par kilometer när stegen började kännas tunga och den väl packade ryggsäckens axelband skar in i mina axlar.

När jag efter ytterligare någon kilometer nådde fjällets fot var det solklart. Min ryggsäck var på tok för tung.

Det som skulle bli en härlig avkopplande utmaning hade förvandlats till en plågsam förflyttning från punkt A till punkt B. Jag kunde inte njuta av vare sig utsikt eller frisk luft. Det enda som upptog mina tankar var att få bli av med ryggsäcken. Känslan var obetalbar när vi äntligen nådde lägret och jag fick hjälp att lyfta av säcken. Efter en natts vila och en drastisk förminskning av packningen blev det sedan en härlig fjällvandring.

Som pastor möter jag alldeles för många människor med för tunga ryggsäckar. De har en packning som är så jobbig att bära att livslusten har börjat avta. Deras ryggsäckar är fyllda med erfarenheter av skiftande slag. Felsteg, misstag, sårande och dömande ord har börjat väga en hel del. Skuld som kan vara deras egen men även andras. Allt detta har stoppats ner i deras ryggsäckar och stegen har blivit tunga.

Låt mig få lyfta av dig säcken så att du får vila!,

brukar jag tänka när jag hör människor berätta. Livet är fullt av möjligheter för oss att se och uppleva. Vi mår så mycket bättre om vi får rensa i ryggsäcken och lätta packningen. Du tänker säkert att det inte är möjligt. Men det tror jag. Skuld går att få bort. Felsteg och misstag går att lära av och sen lämna. Ryggsäcken har inte vuxit fast, den kan lyftas av och innehållet går att släppa. Ingenting blir bättre av att du att går och släpar runt på det som hör till historien!

Ibland tror jag att några få ord kan göra stor skillnad. Ord som hjälp och förlåt. De skulle kunna lätta packningen för många av dem jag möter. Jag vill inte döma. Och den Gud jag känner kommer inte att göra det heller. För hur var det nu det stod?

Joh 3:16-17

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. 17Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

 

Mats Särnholm, pastor i Karlstad Pingstförsamling

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

Boktips

 

  • ”Skuld och skuldkänsla”  Martin Buber
  • ”Sund skuld och giftig skam – och vägen till försoning” Bo-Lennart Johansson, Argument.
    ’Att känna skuld när jag gör något som är fel är sunt – så hålls det friska samvetet vid liv. Men när jag skäms för att jag är den jag är, då behöver larmklockorna ringa, då är det dags att ta upp kampen mot den giftiga skammen.’
  • ”Skamfilad” Göran Larsson, Cordia 
    Att hitta vägar ur gamla låsningar och ineffektiva levnadsmönster. En bok  om stolthet, kreativitet och dådkraft.

    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?