Christina och hennes andra familj


För ensamstående mamman Kicki är vardagen ofta en utmaning. Men trots att hon flyttat till en ny stad har hon på ganska kort tid skaffat sig ett socialt nätverk som gör livet lite lättare.

Så var det för mig

Jag låg med minstingen på sjukhus och planerade min frus begravning




Skriv ut Tipsa en vän

När Lars hustru alldeles oväntat rycktes ifrån honom stod han plötsligt ensam med tre barn. Här berättar han om sorgen efter sin livskamrat, om alla de praktiska bestyren och svårigheten att inte längre kunna dela de stora besluten med någon.

Jag var 34 år när det hände, Christina var knappt fyra år äldre. Vi hade varit gifta i åtta år och hade det väldigt bra tillsammans.

Christina arbetade inom vården. En lördag när hon jobbade extra och jag var ute med barnen drabbades Christina av en massiv stroke. Hennes hjärna slogs ut och hon vaknade aldrig mer. Det var obegripligt för mig; hon som var i så god form och skötte sin hälsa så exemplariskt.

Vår minsta var bara ett år och fem månader. Veckan efter Christinas död blev han sjuk och fick jättehög feber.

”Medan min mamma, syster och svägerska ryckte in och tog hand om de större barnen, som då var fem och tre år gamla, låg jag med minstingen på sjukhus och planerade min frus begravning.”

Lillpojken blev frisk efter en vecka, och jag återvände hem med honom till allt det praktiska som väntade mig – blöjbyten, matlagning och tvätt.

Så här långt efteråt tror jag det var bra, att jag mitt i sorgen och saknaden tvingades ta itu med allt detta. Jag hade inget val. Jag måste agera väldigt rationellt och planera en massa saker. Jag måste klara av vardagslivet, för barnens skull. Det gick inte att bara lägga sig på rygg och sörja.

Det fanns också ett stödjande nätverk runt omkring mig. Min mamma var pensionär och kunde rycka in och hjälpa till i början. Det gjorde också min syster, som inte hade någon egen familj och min svägerska, Christinas tvillingsyster. Den församling jag tillhör, som Christina vuxit upp i och där hon var väldigt engagerad in i det sista, fanns där för oss.

”Men ytterst har jag ändå de här snart sju åren varit ensam om ansvaret för barnen, för att deras liv ska bli bra. Och det går.”

Jag jobbar 80 procent som lärare. Det ger mig lite mer tid för att hantera vår gemensamma tillvaro. Tid att sköta praktiska sysslor men också tid för mig själv.

Små barn sörjer inte som en vuxen, de lever mer i nuet, är ledsna ena stunden och leker glatt nästa ögonblick. Men när de blivit större jämför de sig med kompisarna i skolan och tycker det känns orättvist, att de inte har någon mamma. Äldsta flickan, som nu är 12, har svårt för att sova borta om jag inte är i närheten. En gång när hon skulle sova borta sa hon att hon var rädd att jag också skulle försvinna från dem. Och när jag ibland måste säga till den yngsta, att vi inte har råd att köpa saker han vill ha, så kan han fråga om vi skulle ha haft råd om mamma levt.

Barnen skulle nog gärna se att de fick en ny mamma. För egen del vill jag inte heller vara ensam utan en kvinna vid min sida för resten av mitt liv. Men i min situation är det inte så lätt att hitta någon. Dels är jag ju bunden hemma och kan inte vara ute så mycket och träffa människor. Dels ska det ju inte bara stämma för mig, utan också för barnen.

Vad har då varit svårast med att bli lämnad ensam med barnen på det här sättet? Sorgen efter den man älskat så innerligt, förstås. Den har varit tung. ”Men det som också varit – och är – väldigt jobbigt är de stora besluten. Att tvingas ta dem ensam,” utan att kunna resonera med sin livskamrat och dela ansvaret med henne.

Vi börjar bli trångbodda nu när barnen växer upp. Ska jag bygga ut, eller sälja och flytta? Den typen av beslut kan jag inte ta tillsammans med kompisar och goda vänner. Jag måste göra det själv, utan att diskutera de ekonomiska konsekvenserna och annat praktiskt med någon som delar mitt liv. Ansvaret är bara mitt.

Men ändå. När jag ser tillbaka på de här åren sedan Christina dog blir jag själv förvånad att det faktiskt gått. Det man måste klara, det klarar man. Från början kände jag mig upprorisk mot Gud, jag förstod inte hur han kunde tillåta att min fru dog så ung, hon som var en sådan god människa och alltid ställde upp för andra. Det fanns en period, när jag till och med tvivlade på Gud. Men så tänkte jag: Varför ska jag överge Gud bara för att livet är svårt?
Nej, min tro har jag kvar, men frågetecknen, alla dessa varför, de får jag nog leva med resten av mitt liv. Det måste gå, det också och jag tror inte att det leder till något gott att gräva ned sig i grubblerier och bitterhet.

Livet måste helt enkelt gå vidare.

Tänkvärt

Goda ord till en ensam förälder




Skriv ut Tipsa en vän

Att leva som ensam förälder är krävande eftersom man är ensam dygnet runt med att ta hand om och fostra sitt barn.

Det kräver god förmåga att organisera och skapa goda rutiner och vem som helst förstår att det inte är lätt att alltid vara ”på tårna”.
Många ensamstående föräldrar kämpar med frågan om man verkligen duger. Man ställer skyhöga krav på sig själv, samtidigt som man sliter för att få ekonomin att gå ihop och ständigt känner att man borde vara mer tillgänglig för sitt barn. Trötthet och förtvivlan kryper innanför skinnet och det är lätt att bli mentalt och själsligt trött.

Det är inte bara de intensiva småbarnåren som är tuffa för en ensamförälder. I takt med att barnen växer dyker nya svårigheter upp. Visst är det slitigt med små barn som sover illa på nätterna, men inte heller en tonåring som tar ton är särkskilt lätt att hantera på egen hand.
Några råd på vägen:

1 Tänk på att även om du misslyckas och inte räcker till är det du som förälder som är den oslagbart bäste för ditt barn eftersom ingen kan älska ditt barn på det sätt som du gör. Försök därför att istället för att bara se dina sina brister, se allt det som du gör bra.

2 Tro aldrig att ett gott föräldraskap handlar att ge ditt barn mycket prylar eller pengar. Satsa istället på att prata mycket med ditt barn och tala om för det hur mycket du älskar honom eller henne. Berätta för barnet att din kärlek finns där utan att barnet behöver göra något för det. Då får ditt barn självkänsla, något som är betydligt mer värt än prylar och pengar.

3 Ställ krav och sätt gränser. Börja tidigt, så blir det enklare när barnen blir äldre. Tydliga gränser formar trygga och självständiga individer.
Kom igen du är bäst!

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa


    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?