Eugene och gravstenen


När Eugenes hustru Anita dog bestämde sig han och sönerna för att hennes gravplats skulle något personligt. För Eugene blev jakten på den rätta gravstenen en viktig del i sorgeprocessen.

Så var det för mig

Vad gör man av ett tomt rum?




Skriv ut Tipsa en vän

Ur Ett brustet halleluja, Tomas Sjödin

Cordia ( Utgivningsdatum: 2008-10-27)

Jag var ensam hemma den dag de kom och monterade ner hissen i vårt hus. Sedan många år hade vi en hiss mellan entréplan och övervåning, en hiss som var rymlig nog att klara två mindre rullstolar och ytterligare en person. När Ludvig gick bort kände vi behov av att sortera bland hans tillhörigheter för att få bort den känsla av vårdinrättning som all teknisk utrustning hade skapat. Ett grannlaga arbete med tanke på att saker och känslor sitter så tätt ihop.

Sorteringsarbetet handlade om två saker, att bevara allt det som bar goda och nära minnen av pojkarna och att bli av med allt det som bara hörde ihop med sjukdomen och funktionshindren. Jag åkte tillbaka till Sahlgrenska sjukhuset med syrgaskoncentratorn, AGA hämtade alla syrgastuber och hjälpmedelscentralen såg till att rullstolen blev hämtad och återlämnad.

Sist av allt gjorde vi upp med hissfirman om nedmontering av hissen. Hela den del av huset där hissen fanns är ett tillbygge som gjordes när pojkarna var små. Det tog ett par dagar för firman att plocka ner hissen och jag var hemma och jobbade med annat under tiden.

Frånvaron av hissen blev mer symboliskt laddad än jag hade kunnat föreställa mig.

I en av mina tidigare böcker har jag skrivit att jag fruktar tomheten den dag pojkarna är borta.

Nu står jag i schaktet mellan bottenvåningen och övervåningen och tittar upp och vet att det är dit vi har kommit nu, till den fas i livet när vi måste konfrontera tomheten och hitta ett sätt att förhålla oss till den i vardagslag.

 

Efter en tid lade John och jag igen golvet, men det dröjde många månader innan vi ens tänkte tanken att göra något annat av de här rummen. Dels av trötthet, dels för att vi fick för oss att rummen behövdevara tomma en tid. Att röra dem för snabbt skulle kännas på gränsen till vanvördigt. Schaktet fick stå där, som ett klocktorn utan klocka.
Hösten gick och vintern kom. Vintern gick också och den efterlängtade våren kom, varm och löftesrik. Jag vet inte riktigt hur vi tog oss fram under de där månaderna. Vi reste bort och kom hem igen, började jobba och fann det överraskande meningsfullt, och nästan varje dag gick vi till graven med blommor eller ljus. Det kändes som om vi rörde oss i ett hav av tid, vi hade rum i vårt hus som vi inte riktigt visste vad vi skulle göra med. Både lusten att förändra och kraften att göra det saknades.

 

Men tills sist kom den där dagen när vi plötsligt frågade varandra: Och vad skall vi göra av de här rummen?

 

Jag räknar det som ett stort ögonblick. Jag tror dessutom att det ögonblicket finns någonstans i varje sorgeprocess. En svag ton börjar höras, den får resonans i det stora tomrummet, och innan man vetordet av sjunger man trevande den första versen på en ny sång. Man trodde att man aldrig mer skulle sjunga. Men man sjunger.

Vi bestämde oss inte för att våga den sången. Vi valde den inte. Den bara kom, så svag till en början att den nästan inte gick att uppfatta, som ljudet från otaliga mycket små klockor i fjärran.

Tomas Sjödin

Tänkvärt

Sorgen är en farbar väg




Skriv ut Tipsa en vän

Närvaro av Gud.I fågelsångens tunnelöppnas en låst port.

Så skrev Tomas Tranströmer i diktsamlingen Sorgegondoler. Jag vet inte vad han ville säga, bara vad jag själv läste och kände igen mig i min egen svåraste upplevelse av sorg.

”Mor och far förolyckade”, stod det i telegrammet från min bror. Jag bodde hundratals mil från föräldrahemmet. Telefonförbindelse fanns inte. Det var svårt, faktiskt omöjligt, att komma hem till begravningen. Porten slog igen framför mig i sorgens rum.

Jag, som aldrig tidigare behövt sörja någon viste inte att sorgen är en väg som också kan föra ut ur tunneln och framåt.

 Nu, mer än fyrtio år senare vet jag litet mer om sorg. Den har ett förlopp. Den är en farbar väg, visserligen genom en tunnel med vassa stenar och skrämmande mörker men den för mot ett mål. Inte till det som var men till det som kan bli.

Sorgen är smärtan i ett sår. Sorgen är också en läkekraft som vi kan ta vara på, men som vi kanske behöver hjälp att hantera. Det finns en viss tröst i att veta att den kris som sorgen innebär inte är totalt oberäknelig. Den är en process som följer ett visst mönster. Sorgen är nog den vanligaste av alla svåra kriser vi människor upplever. Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg beskriver förloppet i fyra faser: En första chockfas som sedan övergår i en reaktionsfas efter vilken följer ytterligare bearbetning fram till nyorienteringen, som innebär en fullständig återhämtning.

I sorgens första chockartade skede behöver vi omges av vänner som bara kan vara hos oss utan att ge uttryck för sin egen vånda.

Någon som förstår att vi i detta skede inte kan ta till oss en massa välvilliga ord. Istället behöver vi den andres respektfulla närvaro, praktiska omsorg och vilja till närhet. Sedan kommer tiden då vi kämpar för att förstå - för att ta till oss verkligheten. Då hela vårt inre ropar som Jesus på korset ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” eller ”liv, som jag älskade, varför har du svikit mig…”. Även i den fasen behöver vi någon som lyssnar och står ut med oss – också när vi beter oss barnsligt eller obehärskat. Någon som varsamt kan hjälpa oss genom de starka reaktionerna och omöjliga frågorna så att vi så småningom kan se att porten till den kraftigt förändrade verkligheten kan öppnas. Och det är då, när vi kommit så långt som vi kan börja ana ljuset i tunneln, att det finns en väg framåt och en gudomlig närvaro.

Vi kan lära oss att på nytt stå på egna ben. Se att det finns nya områden inom oss och utanför som blivit tillgängliga för oss genom sorgen. Vi får gå vidare med sorgens vidgande erfarenhet inom oss. Kanske redo att möta vår krisdrabbade medmänniska med ett ställföreträdande hopp som fötts i vår egen upplevelse av sorgen.

”En kris blir så ett stycke av livet och icke något som skall glömmas och avkapslas. Många upplever också efteråt att händelsen får nya betydelser under kommande livsperioder.”[1]



[1] Johan Cullberg 2003, Kris och utveckling. Stockholm: Natur och kultur.

Stig Öberg

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

”Utan mörker inget ljus”
UllaBritt Berglund, Forum Förlag
´UllaBritt Berglund leder oss i det akuta sorgearbetet genom dess olika faser.  Hur man hanterar döden som barn och som vuxen, samt hur man klarar av att fortsätta att leva i ensamhet när man mist en närstående,

“Sorgen en ny början” ( Nyutgåva)
Rainer Haak och Fredrik Karlsson, Libris förlag
´Sorgens väg är svår men nödvändig. Det är en väg som betyder arbete — sorgearbete. Men sorgens väg är ingen återvändsgränd. Den ger viktiga och nödvändiga perspektiv. Kanske kan den också få bli början till något nytt.´

”Ett brustet Halleluja”
Tomas Sjödin, Cordia Förlag. Boken släpps den 7 november
( Se den personliga berättelsen under detta ämne)

Fler boktips hittar du på
 
www.libris.se


    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?