Vad pressar dig?


Louise 17 och Rasmus 14 vet att pressen kan komma från många håll.
Men de har också hittat knep för att klara pressen.

Så var det för mig

Jag var tvungen att vara bäst på allt




Skriv ut Tipsa en vän

Min resa började när jag var 14 år och gick i åttonde klass.  Jag var relativt duktig på det mesta, men kraven i skolan ökade. Det gjorde också mina egna krav på mig själv och jag kände mig aldrig tillräcklig. Tillräckligt duktig, tillräckligt smart, tillräckligt snygg och definitivt inte tillräckligt smal.
En dag fick jag några gliringar från ett par killar i klassen som sa att jag var stor som en björn, eftersom jag hade vunnit över dem i armbrytning. Med den låga självkänsla jag redan hade, sög jag åt mig av allt negativt som kom i min väg. Ungefär samtidigt var det dags för den årliga vikt- och längdkontrollen hos skolsyster. Hon sa att jag låg på gränsen till övervikt och det var då jag bestämde jag mig. Något måste göras. Jag måste ju vara jättetjock när de kallade mig “björn” och skolsyster hade ju bekräftat att det faktiskt var så jag såg ut. Det blev min sanning och mitt driv i kampen mot mindervärdighetskänslorna.

Jag satte upp regler för mig själv och slutade äta. Min kropp tappade hungerkänslorna och jag rasade i vikt.

Jag förlorade 20 kilo och var inte i närheten av “björnlik”. Det blev krig hemma, alla var oroliga över mitt tillstånd.
Med tiden kom jag till en punkt där jag ville bli frisk själv, men först då insåg jag hur fast jag var i mitt tankesätt och mina “lagar”. I perioder lyckades jag samla ihop mig lite och äta. Men även när min kropp fick tillbaka lite av sina krafter var jag fortfarande lika fast i prestationsångest och min sjuka självbild. Jag var tvungen att vara bäst på allt. Bäst på gymnastiken (trots min svaga kropp), bäst på alla prov och givetvis högst betyg i klassen.  Anorexin övergick i bulimi och ätstörningarna blev mitt hemliga missbruk, mitt sätt att fly kraven. Där i min mörka bubbla kunde jag hetsäta och spy.

Egentligen satt aldrig roten till problemet aldrig i maten, utan i mitt sätt att se på mig själv och på livet.

Jag hade en så stark längtan efter att bli älskad och accepterad som jag egentligen var. Men rädslan för att bli förkastad gjorde att jag aldrig vågade visa mitt sanna, nakna jag. Istället vaknade jag varje dag och klädde på mig den leende “masken” samtidigt som jag tog på mig kläderna. Allt detta spelande, all denna ångest och all livslögn drev mig till djup hopplöshet och meningslöshet. Jag var på behandlingshem och hos olika psykologer, men det gav aldrig någon riktig effekt.

Kaoset fortsatte ända till en natt när jag fick vara med om ett under. Som vanligt hade jag hetsätit och spytt. Jag stod på knä vid toalettstolen med rödsprängda ögon, fylld av självförakt. Jag kände det som om jag hade nått botten, jag ville inte leva mer om det här var allt livet erbjöd. Där i badrummet, lade jag mig på golvet och ropade på Gud.

“Gud, om Du finns vill jag känna det. Inte genom någon annan, utan jag vill känna att Du finns”, ropade jag.

Då hände något. Den natten sov jag en hel natt utan ångest. Jag vaknade nästan morgon och hade plötsligt en liten gnutta hopp, tillräckligt för att vilja kämpa. När jag senare skulle äta mat hos mina föräldrar, kunde jag äta en liten lunch utan att spy, vilket var jättestort för mig. Det var som om Gud hade vänt på ångesten. Innan hade jag känt mig så smutsig av maten att jag bara ville ha ut den, men nu fick jag mer ångest av tanken på att spy. För mig var det här ett stort under, helt fantastiskt. Jesus var verklig och hade faktiskt gjort någonting inuti mig.

Men det var fortfarande en tuff kamp att kämpa med nya val varje dag. När det hade gått en månad utan att jag hade spytt en enda gång såg jag mig själv som frisk. Då fick jag veta att jag fått plats på ett behandlingshem, i Linköping. Först tänkte jag avstå, men valde ändå att tacka ja till platsen. Under ett halvår i Linköping fick jag lära mig att äta igen och genom goda samtal och tid att lära känna Jesus förändrades mina tankar.

Nu har det gått snart fem år sen jag kom ut från behandlingshemmet och mycket har hänt i mitt liv. Idag mår jag bra. Men du som läser dessa rader och känner igen dig i något eller mycket; Dig vill jag uppmuntra att börja tänka rätt. Du måste välja att tänka gott om dig själv och kämpa emot behovet av att alltid behaga andra. Jag tror att Gud kan och vill hjälpa dig, men det krävs att du är beredd att lämna gamla hjulspår. Du måste sluta vända sorg och vrede mot dig själv. Det är möjligt att leva ett liv i sann frihet!!!!

Tjej 26, Göteborg

Tänkvärt

Sätt gränser och få en chans att vila!




Skriv ut Tipsa en vän

Press är något som vi alla upplever och i lagom dos kan det vara utmanande och bra. Det kan få oss att tänja på våra gränser och leda till att vi utvecklas och mognar.
Men det finns också en annan typ av press. – Den man kan uppleva som en tung börda som ständigt hänger över en utan avbrott. Många unga mår idag väldigt dåligt därför att man känner sådan press. För vissa är det skolan som pressar, eller en idrott som kräver mer än man klarar av. Andra upplever sig pressade av medias och samhällets ideal. Man måste vara smal, snygg och vältränad annars är man en nolla.

Press är ett komplicerat kapitel. Man kan vara pressad att göra och man kan vara pressad att vara.

Båda sorternas press kan vara farliga, men den press som vill få dig att göra kan vara lite lättare att ta itu med. Det bästa sättet är att helt enkelt sätt en gräns. För så fort du gör det finns det faktiskt en chans till vila. Bestäm dig för att göra så gott du kan när det gäller till exempel skolan. Kanske innebär det att du satsar någon timme om dagen på läxor och sedan ytterligare någon timme dagen innan ett prov. Du vet bäst själv hur mycket du har kapacitet till. Och när du sedan gjort vad du faktiskt kan är det okej att träffa kompisar eller göra annat som ger dig vila ifrån prestationskraven. Samma sak gäller för dig som känner dig pressad inom en idrott. Sätt en gräns och våga prata med föräldrar och tränare om vad som känns rimligt för just dig.

Så är det den där pressen att vara. Den som ofta bygger på ideal som samhället gett oss. Ideal som målar upp bilder av människor som är så bra att de egentligen inte finns. Den pressen kan vara svårare att komma åt. För hur vi än anstränger oss blir vi aldrig som de där idealen.

Vi är de vi är, vi har det utseende och den personlighet som vi har. Och ändå försöker vi så ofta bli någon som vi inte är.

Tådsmal, vacker, utåtriktad, glad, framåt, smart, framgångsrik och en rolig kompis. Ja listan kan göras hur lång som helst.
Pressen att vara är en jobbig känsla, för den innebär att man ifrågasätter sitt värde som människa. Upplevelsen av att vilja vara något som man aldrig blir gör att man känner sig maktlös och för en del människor leder det till ångest och depression. När det gäller pressen att vara är det inte så lätt att själv sätta en gräns. Då kan man behöva hitta någon som kan få en att tänka om. Någon som kan hjälpa en att lyfta ens eget värde, som kan få en att sluta skämmas för det liv man har fått och den personlighet man har. Någon som kan få en att bli nöjd med att vara den man faktiskt är. Vem i din omgivning är bäst på att uppmuntra dig? Vem litar du på och vem får dig att känna dig älskad? Kanske är det en kompis, en tränare eller en förälder. Berätta för den personen hur du känner. Om du inte vet vem du ska vända dig till och om du vill ha kontakt med mig är du varmt välkommen att maila!

Lycka till
Anethe

Anethe Carlsson

Prata vidare
Skicka oss ett meddelande så pratar vi mer!


Vem vill du prata vidare med?

Stig Öberg
Själavårdare

Anethe Carlsson
Själavårdare

Dan Salomonsson
Pastor


Namn


E-post


Dina uppgifter behandlas konfidentiellt.
Meddelande




 

Fortsätt läsa

TIPS TILL DIG SOM ÄR UNG
” Någon att lita på
“  Ulrika Stigberg, Libris förlag
Ulrika Stigberg är präst på Fryshuset i Stockholm. Den här boken innehåller små, personliga berättelser som kan göra dig modigare, hjälpa dig att tycka om dig själv och att hitta någon att lita på.

“Under ytan”,  Torgny Wirén, Cordia förlag
En andaktsbok att hämta styrka ur, varje dag.
TILL DIG MITT I LIVET
“Medmänniskan” - Om att sätta gränser, undvika utbrändhet och må bra i en pressad tid.
Tommy Hellsten, Cordia
förlag” Livet jag längtar efter“  John Ortberg, Libris förlag

“Barn av livet” - Resan till vuxenlivet och dess ansvar
Tommy Hellsten, Cordia förlag

“Du är värdefull” Max Lucado, Libris förlag.
Om att upptäcka sitt eget värde.


    
Länk


Beskriv sidan här



Känner du igen dig?